Opererad
Det blev snabba ryck. Lades in förra veckan i Lund, opererade ut en del av vänster lunga för sex dagar sedan. Det är den mest smärtsamma operationen av dem alla hittills, och ändå den minsta och mest enkla. Konstigt. De i Lund är extremt dåliga på smärtlindring, så jag antar att det är anledningen.
Nu är jag i alla fall hemma.Försöker att ta en dag i taget. Försöker att inte djupandas utan att tänka mig för, eftersom det gör för jävla ont då. Försöker att inte kolla telefonen 456 gånger om dagen, för att se om patologen analyserat färdigt min lungbit.
Stora fyllde fem i fredags. Då låg jag kvar i Lund. Så jag fick inte vara med och uppvakta vid sängen. Som jag grät. Sedan fick Stora tillbringa sin födelsedag i bilen. Två och en halv timme till Lund, hämta skruttig mamma, och två och en halv timme tillbaka. Men hon hävdar att hon var nöjd.
Maken är outstanding. Gnäller inte, bär hela familjen igen som vanligt och tar sig tid för att röra vid mig då och då. Klagar inte när jag snarkar mig igenom nätterna, sovandes halvsittande eftersom allt annat gör för ont. Lämnar Stora på förskola med tandande och snorande Lilla i släptåg, för att sedan springa hem och vända med mig till vårdcentralen för att lägga om dränagesår. Springer upp och ner i trapporna för att tvätta, tömma förråd och ordna inför flytten om tre veckor.
Jag vet inte om jag orkat lite mycket som han gjort. "I nöd" har varat alldeles för länge, och krävt alldeles för mycket av oss. Av honom. Jag är så tacksam och älskar så mycket, men är så rädd att jag aldrig kommer kunna få honom att förstå det. "I lust" var så kort så kort. Kommer vi någonsin glömma all nöd som varat?
/ S
Nu är jag i alla fall hemma.Försöker att ta en dag i taget. Försöker att inte djupandas utan att tänka mig för, eftersom det gör för jävla ont då. Försöker att inte kolla telefonen 456 gånger om dagen, för att se om patologen analyserat färdigt min lungbit.
Stora fyllde fem i fredags. Då låg jag kvar i Lund. Så jag fick inte vara med och uppvakta vid sängen. Som jag grät. Sedan fick Stora tillbringa sin födelsedag i bilen. Två och en halv timme till Lund, hämta skruttig mamma, och två och en halv timme tillbaka. Men hon hävdar att hon var nöjd.
Maken är outstanding. Gnäller inte, bär hela familjen igen som vanligt och tar sig tid för att röra vid mig då och då. Klagar inte när jag snarkar mig igenom nätterna, sovandes halvsittande eftersom allt annat gör för ont. Lämnar Stora på förskola med tandande och snorande Lilla i släptåg, för att sedan springa hem och vända med mig till vårdcentralen för att lägga om dränagesår. Springer upp och ner i trapporna för att tvätta, tömma förråd och ordna inför flytten om tre veckor.
Jag vet inte om jag orkat lite mycket som han gjort. "I nöd" har varat alldeles för länge, och krävt alldeles för mycket av oss. Av honom. Jag är så tacksam och älskar så mycket, men är så rädd att jag aldrig kommer kunna få honom att förstå det. "I lust" var så kort så kort. Kommer vi någonsin glömma all nöd som varat?
/ S